måndag 26 september 2011

Dag 19: En fellatio, tack.

På rekommendation från en av mina nära vänner (vi kan kalla henne Anna) kollade jag idag in Tore S Börjessons och hans nyblivna fru Sara Mårtens blogg, kallad Giftas, och det första som slog mig var att det är väldigt vad mycket fellatio som avhandlas. Det är fellatio till frukost, det är fellatio till pizzan och säkert även fellatio framför På spåret på fredagkvällarna. Vid en första anblick, och jag läste ärligt talat inte speciellt noga, framstår det helt enkelt som att bloggen innehåller oerhörda mängder fellatio.

Jag är inte pryd och jag uppskattar givetvis väl utförd fellatio lika mycket som the next guy, kanske är jag bara avundsjuk, men jag undrar verkligen varför Tore och Sara känner så starkt för att dela med sig av de äktenskapliga fellatiostunderna till allmänheten. Har Tore aldrig upplevt fellatio tidigare i sitt liv? Har Sara aldrig utfört fellatio tidigare i sitt liv? Eller handlar det om att Sara går på någon ny radikal proteindiet?

Obegripligt. Men de minuter jag ägnade åt deras blogg är inte på något sätt bortkastade. Nu måste jag fundera på hur jag eventuellt kan få in karaktären Fellatiomannen i manuset.

Och självklart har Giftas hamnat på min relativt korta lista med favoritbloggar. /A

onsdag 21 september 2011

Dag 18: SKREV inspireras av "den lilla människan"

Idag har jag lyssnat på radio. Det är inte bra för min mentala hälsa. Det pratades om adoption och en man (let's call him Bengt) ringde in och tyckte att han hade en väldigt intressant tanke som han ville dela med sig av. Han lät lite klurig sådär, drog ut på det, ”det är en sak jag har funderat på väldigt länge, som jag har undrat över när det gäller det här med barn, nånting som jag tycker skulle vara väldigt bra för de som bestämmer att fundera allvarligt på”.

Programvärden frågade givetvis ”Vad är det då? Vad är det för idé du har, Bengt? Berätta för oss, vi kan inte bärga oss längre!”. ”Mjaa” sa Bengt förnumstigt och drog ut på det geniala han skulle delge världen ytterligare några sekunder samtidigt som det var uppenbart att han var nära att spricka av upphetsning över sin egen förträfflighet. Men han bärgade sig och hummade lite till för han visste att han satt på ett riktigt guldkorn som skulle få alla kunskapstörstande stackare som lyssnade att skrika av ren njutning när de fick höra.

Och så äntligen kom det. ”Jo, jag undrar så här, varför har man inte körkort för barn? Man har ju körkort för bilar, men barn kan vem som helst bara skaffa hursomhelst, varför kan man inte införa körkort för barn?”.

Har du fler såna glimrande och tidigare oupptäckta pärlor av visdom, Bengt? Jag vill att du blir min mentor, Bengt. Snälla Bengt, jag ber dig, låt mig få vara din lärjunge.

Sen var det nån nazistkvinna som ringde in och menade på fullaste allvar att om en kvinna inte kan bli gravid på ”ett naturligt sätt” så var det heller inte meningen att hon skulle ha barn. ”Ja, så tycker jag. Jag är bara ärlig, det får folk ta.” Det är oklart om det låg några religiösa vanföreställningar bakom hennes förvirrade tankebanor. Men det vore härligt om hon drabbades av en livshotande sjukdom, som man lätt skulle kunna bota, men inte fick sin nödvändiga medicin med motiveringen ”Tyvärr, det var helt enkelt inte meningen att du skulle leva längre.”

För att toppa detta har nyheterna hela dagen rapporterat om en ukrainsk man som dog efter att ha vunnit en snabbätartävling där han tryckte i sig 10 ukrainska degknyten (namnet på denna delikatess har tyvärr lämnat mitt minne) på en halvminut. Vilket antiklimax när man just har vunnit vad som måste vara en av de mest prestigefyllda titlarna i hela Ukraina. /A

tisdag 20 september 2011

Dag 17: Ett skrev i träda är ett olyckligt skrev

Äntligen kom vi igång idag igen efter ett alldeles för långt uppehåll ägnat åt i stort sett ingenting, ingenting lika viktigt som skrevpillandet i alla fall. Jag har en tendens att göra just ingenting och stirra apatiskt in i väggen om jag inte har någon som vakar över mig och ser till att saker och ting blir gjorda. Förmodligen lider jag av någon slags omvänd ADHD. Simon är just nu min manus-PT, tur att han är tillbaka i stan igen efter sina ständiga besök på sitt älskade Öland.

Och ja, jag kan väl till viss del hålla med om att Wordfeud upptar alldeles för mycket av min tid. Jag blir inte förvånad om manuset hädanefter kommer att drunkna i ord som ”fez”, ”ozon”, ”laxkar” (!), ”pukas”, ”varpsa”, ”cellofan” och ”xylofon”. 

På tal om manuset så har jag återigen gett mig in på nätdejting. Det är rena guldgruvan, där finns tillräckligt mycket svärta och desperation att det räcker till minst 10 säsonger. /A

Dag 17: S.K.R.E.V.


Idag, mitt under pågående manusmöte, sms-vibrerade Anders telefon. Jag tänkte inte så mycket på det. Tänkte inte alls på det, faktiskt. Inte förrän senare. Det märkliga var nämligen att han helt plötsligt fick myror i benen, glansig blick och okoncentrerat tal. Mumlade otydligt om att han hade något "mycket viktigt" att göra och måste tvärrusa. Vad det där viktiga var vägrade han att avslöja. Jag fick knappt ett hej då, så bråttom var det.

Strax därefter kunde man på Facebook se statusen: "Hur är det möjligt att "julfes" inte godkänns? Det vet väl alla att magen kan bli lite orolig efter ett julbord".

Jag misstänker starkt att detta plötsliga "viktiga" var Wordfeud-relaterat.

Nåväl. Innan det plötsliga manfallet gjorde vi bra framsteg. Vi börjar känna våra karaktärer rätt så bra nu och vet var de är på väg. Nu ska den nya scenen vi lade in idag skrivas färdigt, sedan återstår högläsning och klockning innan vi kan börja vässa dialogen i första avsnittet. Jag ser mycket fram emot det. /S


söndag 11 september 2011

Dag 16: Jag föredrar nazister

Äntligen tillbaka på Swedish soil igen efter en vecka på en pensionärsstrand i Grekland. Så många sladdriga gammelbröst har inte fritt dinglat omkring på samma lilla yta mark sen… nej, det har aldrig hänt förut, helt enkelt.

Självklart har jag inte lyft ett finger under den här tiden och faktiskt skrivit någonting. Men ett flertal briljanta idéer har formats i mitt huvud, så nu är det dags att börja jobba igen. Jag tänker kärlekslängtan, sexmissbruk och AC/DC. Bara för att nämna något.

Igår kväll när jag satt på planet hem, med ett fast grepp om min taxfree-påse med svindyr maltwhisky vars namn jag inte ens kan uttala, påmindes jag återigen om hur vidrigt det är att flyga. Så länge allt känns stabilt är det absolut ingen fara, men vid minsta tecken på turbulens blir jag en liten våt fläck som vill lägga sig i fosterställning och skrika efter mamma. Påminner mig om en scen i första säsongen av Louie. Har ni sett det så förstår ni vad jag menar.

Om man jämför med andra saker folk i gemen inte är så förtjusta i, säg till exempel nazister, så kan jag säga att jag föredrar nazister framför att flyga. Så om det någonsin finns ett tillfälle att bli buren av nazister till nästa resmål så väljer jag det. Istället för ett flygplan alltså.

Vad har egentligen hänt med mina ögonbryn? Och varför i helvete svarar inte Simon i telefon? /A

lördag 10 september 2011

Dag 15: Saknaren


När man kommer att tänka på det så är det här inte SKREVS första manusförsök. Vi har ju faktiskt en gång i tiden cirklat likt gamar i skyn runt förhoppningsfulla personers dödförklarade försök till framgång och evigt liv. Till exempel, så visste vi att den här låten av och med "Champagnekungen" Rickard Juhlin, om hans bravader på Café Opera på 80-talet, fanns där ute. Och vi dök på bytet såsom gamar ska.

Detta är väl med god vilja något slags bildmanus, antar jag. Storyn finns ju där, jag menar, smaka på fraserna "Som en vårlig bris i maj", "Jag satt vid mitt vanliga bord på Café Opera", "En dompa -67" (gitarrutbrottet där!), "Oskyldiga lilla flicka" och sist men inte minst "En vecka senare var vi kärare än nånsin".

I rättvisans namn ska nämnas att Rickard skrev den och spelade in den när det begav sig, någon gång på 80-talet, och att han har sett vår video och inte haft någon invändning. Jo, en sak tyckte han var pinsam. Det finns tydligen inte någon Dom Perignon från 1967.

Nåväl. Anders är fenomenal i sitt livs roll (hittills, naturligtvis) och Sven Akselson och jag är bakom kameran OCH vi är med som bakgrundskör i två sekunder (ja, vi är cameos!).

Varför "Rösegänget", undrar ni? Vi tyckte det var roligt att tänka sig hur irriterade folk skulle bli när de youtubade Eva Röse och hamnade hos oss. /S

onsdag 7 september 2011

Dag 14: Per Gessle vs. Will Ferrell


Jag mötte Per Gessle i joggingspåret. Han studerade noga min Will Ferrell-tröja. Och det såg ut som att han noterade budskapet. Så om det är omotiverat mycket koskällor på nästa Roxette-album - skyll på SKREV. /S

tisdag 6 september 2011

Dag 13: Mess-misstag


Idag messade Mårten och undrade om jag skulle kunna ta ett fotojobb med kort varsel. Det vara bara det att han skickade till fel nummer. Livet är fyllt av manusidéer. /S

söndag 4 september 2011

Dag 12: Exklusivt manusmaterial

Exklusivt för våra läsare, ett utdrag ur Dramatenstjärnan och skådespelarlegendaren Örjan Börjessons memoarer "Gudalik".

"Gus vänder sig om, tittar hånfullt på mig med sin spefulla blick. "Örjan! Vi pratade just om dig. Jag har dina memoarer här", säger han och håller upp Idioten av Dostojevskij. Där kommer den slutligen, dolkstöten i ryggen som jag har väntat så länge på. Jag blir nästan rädd för min egen styrka när jag vräker in honom i sminkspegeln så glödlamporna exploderar runt hans vidriga lilla ansikte. "Din förbannade pösmunk", väser jag i hans öra, "jag ska harpunera dig!"." /S

fredag 2 september 2011

Dag 11: Skrev vilar aldrig

Du kanske tror att Skrev sitter helt overksamma bara för att det är fredag? Ingenting kunde vara mera fel. Idag har vi skapat en helfestlig scen med en lynnig skådislegend, och fått till ett tårdrypande vackert slut på första avsnittet. Ett gott dagsverke, helt enkelt.

Nu sitter jag mest och retar mig på att kommentatorn till fotbollsmatchen envisas med att säga ”Budapescht”. Vad är det för jävla larv?

Imorgon drar jag till Grekland och skriver blivande klassiker vid poolen i en vecka. Sweet! /A

Dag 11: En Gamla stan-snobb i manuset?

Nere på Coop Järntorget är det nuförtiden ständigt turistkaos. Olidligt. Bor man här i krokarna så blir man snart en Gamla stan-snobb utan dess like, det kan inte hjälpas. Man bara avskyr dessa grupper av italienare med konstiga designerjeans som står och tittar käckt i gatuhörnen. Japaner i praktiska frisyrer som fyller klichékvoten genom att i all oändlighet fotografera varandra vid Taube-statyn. Stryktåligt klädda amerikaner som plöjer kvarteren i jakt på nästa landmärke. Förvirrade och kedjerökande ryssar i mjukisbyxor och korta skinnjackor som planlöst irrar omkring i gränderna.

Och förr eller senare hamnar de alla på Coop Järntorget. Där köper de gärna EN liten youghurt, EN folköl eller EN glass. De köar obekymrat i timmar för dessa varor, och de gör det gärna i stans minsta butik. De är i vägen.

Nyss var jag nere och plockade ihop middagen. Trängde mig i gångarna. Köade till kassan. Hungrig. Trött. Kom äntligen fram. Och så har jag glömt köttfärsen. Det är bara att lägga upp varorna på bandet och samtidigt planera sin väg tillbaka till charkavdelningen. Snabbt måste det gå. Så motströms genom kökaoset är därför inte att tänka på. Däremot går det att gena via utgången, det vet jag sedan tidigare. Således lämnar jag varorna, skyndar mig ut ur butiken och sedan in igen genom entrén. Fint. Hittade köttfärsen. Bra. Nu gäller det bara att ta sig till kassan igen innan det är dags att betala varorna på bandet. Samma väg tillbaka fungerar inte eftersom dörrarna går åt fel håll.

Jag börjar tränga mig igenom den härva som skämtsamt kan kallas kö. "Excuse me, sorry", ropar jag till höger och vänster och närmar mig sakta målet. Tills det är tvärstopp. Ett äldre sällskap vägrar att flytta sig. "Excuse me", inget händer. "Sorry", ingen reaktion. Ja, jag tappar tålamodet. Veckor av uppdämt turisthat bubblar upp och jag blir nog lite onödigt brysk i min framfart. Det ska erkännas. Knuffas lite omilt med en dam. Fram och tillbaka. Vi blänger på varandra, men jag kommer förbi. Seger!

Precis då fastnar jag naturligtvis i en stor ställning på väggen där det hänger miljoner godispåsar. Nej, men se där, en obeveklig metallkrok har hakat fast i mina byxor. Surprise, det går inte att komma loss. Godis faller till golvet. Oj, som det faller godis till golvet. Det slamrar och dunkar när jag drar i ställningen. ALLA i kön tittar på den där långa dåren som försöker tränga sig i kön. Jag inser inte bara att jag är till åtlöje i "min" affär, jag inser även att kroken på något märkligt sätt har kilat in sig i jeanslinningen där bak. Jag vrider och vänder på mig, försöker hitta bakom ryggen. Men jag når inte. Ställer mig på tå och rycker. Inget hjälper.

Då träder naturligtvis Arga Damen in, min antagonist, och ler milt och säger "please, hold still". Sedan hakar hon loss mig. Bara så där. Hur enkelt som helst. Den triumfen i hennes ögon när jag skamset tackar henne ska denne Gamla stan-snobb sent glömma.


Där har vi kanske en scen till manuset. /S

torsdag 1 september 2011

Dag 10: Kultur is da shit

Var på Arbetsförmedlingen City idag och det var verkligen som att befinna sig på ett mentalsjukhus. Människor som föreföll drogade/förståndshandikappade/lobotomerade hasade hålögda och förvirrade fram och tillbaka medan personalen gjorde sitt bästa för att upprätthålla skenet av att deras obefintliga "system" fungerade hur smidigt som helst. Överallt hördes uppgivna röster helt utan livsgnista i telefon med sina närmaste, alla med i stort sett samma budskap - "jag har fått en nummerlapp, det är nummer 7 nu och jag har nummer 635".

Jag själv som skickligt kommit dit precis när "arbetsfömedlarna" kommit ut ur sina hålor för att ha personlig kontakt med pöbeln - "de arbetssökande" - behövde bara vänta i ca 45 minuter innan jag fick träffa en trevlig och entusiastisk karl som inte ens visste hur man sökte på deras egen hemsida.

Jaja, alla kan inte vara perfekta, men vi kom i alla fall efter ca 10 minuters härligt samspråk fram till att jag borde bege mig till Arbetsförmedlingen Kultur istället. Väl där (på Söder, var annars?) fick jag utan någon som helst väntetid prata med en helmysig kulturtant som snabbt och enkelt skrev in mig och stack till mig några broschyrer om "arbetsmarknaden" innan jag fick bege mig hemåt igen och fortsätta njuta av min första dag som officiellt arbetslös.

Självklart träffade jag på en man som såg ut som Stefan Sundströms tvillingbror när jag var på väg därifrån. Är det AF Kultur så är det.

Det är inte helt omöjligt att något som påminner om detta dyker upp i manuset inom kort. /A