Igår hamnade vi, för första gången, i vad som verkade vara ett helt hopplöst läge. Vi hade en scen som vi kände oss tvungna att skriva, vi visste vad den skulle utmynna i och vilken funktion den skulle fylla. Men vi hade ingen aning om hur vi skulle komma dit.
Utan att avslöja alltför mycket handlade det om huruvida en av personerna i scenen skulle lida av stroke eller av Huntingtons sjukdom. Jag röstade för stroke, Simon var mer inne på Huntingtons. Personen ifråga var dessutom tvungen att ofrivilligt antasta en kvinna på en toalett, helst både verbalt och fysiskt, och sen skulle scenen avslutas med att han blev utsläpad av vakter och på vägen få sina byxor neddragna framför en mängd vittnen. Kunde vi dessutom få in en vuxenblöja och en svanktatuering så var det jackpot.
Mängder av idiotiska förslag kastades fram, det ena mer desperat och ologiskt än det andra. Svordomar skreks. Listor med könsord skrevs. Simon gjorde en trettonde kanna kaffe och försvann iväg för att försöka hitta en lösning på internet. Jag slängde mig i soffan och började spela Wordfeud i ren desperation. Paniken var påtaglig. Tårar hotade att tränga fram. Var detta slutet för SKREV?
Självklart inte.
SKREV skulle inte vara SKREV om vi inte löste såna här små dilemman. Som de fullfjädrade proffs vi är tog vi helt enkelt några djupa andetag, vände på alltihop, la till lite, tog bort lite, och efter flera timmar av plågsamt värkarbete klämde vi till slut ut den där trilskande scen-bebisen som om det var den enklaste sak i världen.
Nu pustar vi ut och går vidare./A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar